Till minne av min bästa vän
Så kommer den dagen, den som jag gått och fasat för i flera år. Hon finns inte mer. Ett anfall och så somnade hon in. Min allra finaste och bästa vän. Hu vad ont det gör, alla dessa år. 13 år sedan hon kom in i mitt liv. Från ett hus med femtio andra katter. Ett hus som stank av kattkiss och gud vet vad. En liten fluffig boll med gulgröna ögon som fick bada i handfatet när vi kom hem. Ögonen som var grunden till namnet som jag gav henne: Curry. Min syster ville att hon skulle heta Grynet, från den där tv-showen på svt. Men till slut så blev det Curry. Jag hade inte ens börjat på gymnasiet. Det var november och mörkt, hon fick sova i min säng och spann hela natten, så högt att jag inte kunde sova. Denna lilla varelse som följt mig genom livets alla dalar och toppar.
När min föredetta pojkvän gjorde slut med mig så bodde hon hos oss. Hon sov på huvudkudden bredvid mig, och när mina tårar föll ner för mina kinder så la hon sin tass i min hand. Om jag var riktigt ledsen så jamade hon och la sig tungt på min mage för att lugna mig. Denna fantastiska lilla katt som alltid höll sig inom ett par meters radie från mig. Hon fick flyga hem till mina föräldrar när jag skulle till Kenya. Nu känns det som ett svek, jag borde ha stannat kvar i den Svenska försommaren och klappat på henne.
Det senaste halvåret har hon bott i Portugal tillsammans med mina föräldrar. De bilade ner med henne och hon skötte sig exemplariskt. Så klart. När folk säger att fluffiga och oäventyrliga katter är tråkiga så fnyser jag. Denna dam var gosig, snäll, höll sig i hälarna och gjorde inte ett djur förnär. Hon var allt som man kunde begära av en katt, och mer. Berest och fortfarande nöjd med att ligga på sängen en hel dag.
När min mamma skriver till mig att hon har gått bort känns det alldeles overkligt. Jag har inte träffat henne sedan julen 2014. Det är så länge sedan att jag knappt minns hur hon doftade eller hur mjuk hennes päls kändes under min hand. Jag berättar och pratar om henne minst en gång i veckan, hur stolt jag är över henne. Hur duktig hon är som aldrig rymmer, som fått några tänder utdragna och nu är gladare och piggare än någonsin. Hur jag knappt kan berga mig att äntligen, äntligen (!) så ska jag få träffa henne alldeles snart igen. Men nu kommer jag aldrig någonsin få träffa henne igen. Sa jag ens hejdå ordentligt? Jag minns inte alls. Jag sa säkert hejdå två gånger om, som jag ju alltid gjort och fortfarande gör: springer in med alla ytterkläder på och pussar på mina djur en sista gång igen.
Jag undrar om hon mindes mig, att hon inte ville leka med någon annan än mig. Ja, nästan i alla fall. Jag tänker på hur jag hade velat att min partner äntligen skulle få träffa henne. För jag pratar om henne nästan jämt. Det var bland annat hon som förde oss samman. Han visade alla dessa bilder på Saga och jag visade alla mina bilder på Curry. Och nu är de bara bilder, aldrig kommer hon krafsa på elementen för att väcka oss i sin hunger igen. Aldrig kommer hon att jama sitt raspiga rop och aldrig kommer hon sakta tassa fram på husets parkett.
Den här bilden är från när hon väntade sin första och sista kull kattungar. Varav vi behöll en, Kummin. Kummin var vild och en ganska så svår katt. Hon tyckte inte om att sitta i transportboxen så mina föräldrar var tvungna att hitta ett nytt hem till henne när de bestämde sig för att flytta till Portugal. Kummin försvann ganska så snabbt från det nya hemmet och har inte synts till sedan dess. Curry tyckte inte alls om Kummin. Kanske tyckte hon att hon skulle ha flyttat hemifrån när hon väl var vuxen?
För några veckor sedan lyssnade jag på en podcast Längtan efter en död katt som handlar om att det är lite skamfullt att sörja sitt husdjur. Jag lyssnade på den och kände tårarna brinna för denna ständiga oro över att hon kanske lämnar mig innan jag fått komma hem och säga adjö igen. Och så hände det. Det allra värsta hände och enda trösten är att det gick väldigt snabbt.
Att flytta till andra sidan av jorden fick konsekvenser som jag inte hade tänkt så jättemycket på när jag gjorde valet. Självfallet så ångrar jag inte att jag flyttade, men det känns fruktansvärt sorgligt att min bästa finaste lilla katt fick leva två och ett halvt år utan mig. Det är ju ganska så många år i en katts liv.
Jag älskade denna katt mer än ord kan beskriva och även om min sorg är urgrundsdjup är jag glad att jag kan känna så starkt för en liten varelse som tassat tyst omkring efter min skugga i så många år. Det finns ingen större glädje än att komma hem på kvällen till ett hem som är fullt av liv och envisa hårstrån som aldrig går att bli kvitt. Tack för alla år och alla mysiga stunder med dig i mitt knä.
